Vi kunde inte bestämma oss för om vi skulle äta pasta eller hamburgare till middag, så vi frågade Tuve. Han ville ha ”boje” så boje blev det. ”Passt” hade han ju redan ätit en gång idag. Annars är han en sån unge som inte gillar glass, grädde eller pannkakor utan helst föredrar räkor, avocado och svart kaviar.

Jag tänkte att jag skulle sluta blogga här, eftersom jag uppenbarligen tröttnat. Jag tänkte att eftersom jag inte skrivit på så länge så hade bloggen tappat sitt värde och sitt berättigande, eftersom en blogg per definition bör uppdateras och fyllas på någon gång emellanåt. Samtidigt tänkte jag fortsätta på min barfotablogg, så jag är ju inte trött på att skriva utan snarare sugen på att börja igen. Jag startar upp nya bloggar ibland, för att jag vill skriva om olika ämnen och har nån bild av att de ska vara så… välkammade liksom, hålla sig till ett ämne. Sen blir det ändå inte mycket av dem. Kanske ska jag samla ihop mig och fortsätta här? Tillåta bloggen att vara lika spretig som jag själv faktiskt är. Istället för att ha en personlig blogg, en om miljö, en om amning, en och antropologi och jag vet inte allt som passerat på min lista. Inte redigera så mycket, acceptera att det jag funderar på inte följer en smal stig utan är ett enda virrvarr. Det kan vara en vackert virrvarr, faktiskt. Vad tror ni om det?

Jag skriver jobb när Tuve sover. När det är avslutat ska jag ge mig i kast med pluggandet igen, jag känner mig oväntat taggad. I första hand är det c-uppsatsen som ska påbörjas igen och i mån av tid en distanskurs på kvartsfart i medicinsk antropologi.

Mest taggad känner jag mig ändå när jag tänker på att vi kommit på en ny plan för våra väggar. Vi har ju tänkt tapetsera men efter fyra år är vi inte i närheten och våra 60-talstapeter är enormt sunkiga. Nu har vi bestämt oss för att göra livet lite enklare, strunta i att tapetsera och istället köpa vit väggfärg. Inte riva ner befintliga tapeter utan bara dammsuga väggarna och måla. Sämre än nu kan det knappast bli Jag googlar runt efter någon bra miljömärkt färg, det verkar finnas ett juste utbud. Kan knappt bärga mig!

Åter till jobbet nu, jag är faktiskt snart klar.

Ibland undrar jag när den här nyförtjusta känslan ska gå över, att Tuve känns som en nyöppnad, fantastisk present. Vi tittar på honom varje dag och förälskelsen väller upp i ögonen, han är ju så söt! Just nu, han är alltid som bäst just nu. Jag skulle absolut inte vilja att han blev nyfödd igen, eller plötsligt en femåring. En elvamånaders stor liten Tuve är det mest fantastiska jag någonsin stött på. Om en månad kommer jag helt säkert att tycka att en nybliven ettåring slår alla rekord.

Ett barn har flyttat in. Jag hann knappt vänja mig vid att ha en baby, och nu är Tuve en hel liten unge. Sex vita små tänder, en evig svada av babbel och igår fick han sina första riktiga skor. Han pussas, och hjälper till att klä på och av tröjan. Han vill äta själv med sked, det går verkligen si och så men han har koll på principen.

På morgonen går Dan upp först och äter frukost, när jag och Tuve vaknat ropar vi på honom. Tuve sitter i sängen och tittar med tindrande ögon mot dörren när han hör pappas steg i trappan. De går ner och fixar morgonblöja, potta och kläder medan jag klär på mig och kommer efter. Lek och bus hela dagen, vi försöker träffa någon varje dag eller åka in till stan så att det händer något. En tupplur om dagen blir det oftast, ibland två. På kvällen är det lite för spännande för att somna, så vi har börjat släcka ner hela huset och sätta oss i mörkret i soffan hela familjen och varva ner när lilleputt blir trött. Då tar det oftast bara en liten stund innan Tuve lugnar ner sig och somnar, och vi vuxna har upptäckt hur skönt det är att sitta stilla i mörkret, prata lite eller bara vara.

Nu när Tuve går omkring så bär han också runt på allt löst han får fatt i. Plötsligt hittar vi teskedar i byrån, grytlock i tvättkorgen, smutstvätt i skorna och fjärrkontrollen under köksstolarna. Hela havet stormar.

Nya skor och solen i ryggen.

Det var nog tredagarsfeber Tuve hade, utslagen har kommit nu. Undrar om jag också fått mig en släng av samma, eller om det är en vanlig, skräpig förkylning. Ajaj, mina öron, och näsan, och nyser gör jag, och feber, skräääp!

Gråväder. Tuve har varit krasslig, antagligen på grund av nåt skräp i munnen. Han har tandsprickning och har nog fått in nåt skräp där, med en varbubbla som följd och runt 40 graders feber. Nu är det ett litet sår istället och febern är borta, det var lite läskigt medan det höll på för han var helt utslagen nästan hela fredagen och flämtade på natten när han sov. Jag vet att många säger att det är så praktiskt att kunna amma när barnen är sjuka, och nu har jag verkligen fattat grejen! Tuve knep ihop munnen och ville inte ha vare sig banan, grädde, apelsinjuice eller någonting. Däremot har jag ammat mer än jag gjorde när han var nyfödd, timmar i sträck, även när han sov på dagen. Det var fullständigt omöjligt att lägga ner honom ens för att gå på toa, så jag fick kånka med honom dit också för att undvika olycka i soffan. Nu mår han bra, men är fortfarande lite besvärad och på dåligt humör. Inte helt lätt att vara Tuve de här dagarna. Till råga på allt så vill inte Bessie leka med honom, oavsett hur mycket han knatar efter henne, ropar Bäsch, vinkar och försöker ge henne sin rosa favoritkloss. Hon bara går sin väg, eller så blir han undanlyft av sina elaka föräldrar.

Igår var det också gråväder, då passade vi på att göra äppelpuré, Borsjtj och hacka en massa persilja. Allt för att frysas in.

Dan skramlar på utbyggnaden, Tuve och Bessie sover och jag har börjat snuva.

Luften är annorlunda. Det kom plötsligt en morgon för några dagar sedan, jag kände det redan i köket. Sommaren är slut och luften luktar fuktig jord och är lätt att andas. Ett stråk av oro drar förbi, gammal oro från mörka tonårshöstar. Ångest och gula löv, jag skakar det av mig och tänker bestämt att det hör till det förgångna. Tror jag på det? Ja, faktiskt.

Vi har haft sommarlov och semester. Tältat och haft dåligt trädgårdssamvete. Dan har nog mest haft dåligt renoveringssamvete, men nu har han kommit igång lite lagom till att semestern är över. Jag och Tuve håller på att landa i vår vardag igen, men det är stor skillnad mot innan semestern. Han är tio månader, snart elva, han går och försöker springa. Han är lite ny, mer barn än bebis och vill gärna ut på äventyr och leka. Var vi än är så letar han upp nya kompisar, helst barn, och knatar iväg för att undersöka och lära känna. Han har inte tvekan i kroppen, så länge ingen vuxen främling kommer och inkräktar. Vuxna har lätt för att glömma små barns integritet, det gör mig trött och det gör Tuve just tveksam, osäker.

Vi får väl se om det här inlägget är början på en ny storhetstid eller om det är bloggens dödsryckning. Förmodligen något mycket mer odramatiskt än så; ett mellanting.

Jag stod och tittade på almanackan och kom på att just det, idag är Tuve åtta månader.

En vanlig dag med Tuvan början vid sju-åtta på morgonen. Ganska nyligen var det sex-åtta som gällde men de senaste dagarna har jag fått sova till tjugo över åtta och det är sååå skönt! Efter lite amning och gos och bus går vi upp, Tuve går på pottan och sen äter vi frukost. Oftast äter han ostmacka som jag klippt i tärningar, och någon frukt till det. Igår gav jag honom en större bit macka men den kramade han sönder så det föll i golvet i smulor så vi fortsätter med små delar ett tag till.

Efter frukost far Tuve runt på golvet, klättrar och kryper och går längs med möbler och inredning medan jag dricker en kopp te. Vi kanske går ner i källaren och lägger i en tvätt, eller tar en sväng i trädgården och tittar på blommor. Vid tio eller snart därefter brukar ögonen gå i kors på Tuve och då ammar jag lite igen och så sover han i min famn medan jag läser. Om han sover länge, eller om jag har en massa annat att göra, så tar jag på mig selen eller knyter upp det lilla sovande paketet i sjalen och så snarkar han vidare där.

Efter förmiddagsluren är de oftast dags för lunch. Att sitta still i stolen och bli matad är inte Tuvans grej, han vill äta själv så han får en massa plockmat. Ärtor, makaroner, majs, kidneybönor, kokt morot eller given gurka är gott. Medan han fixar med sitt kan man stoppa in en sked mellan varven, om det är någon röra eller så han ska äta till. Efter lunch är det frukt igen och han slukar allt, bara han får göra det själv. Nya favoriterna är melon och kiwi, som han tuggar på tills han inte får av mer. Då låter han lite missnöjd om han vill ha mer, eller så kastar han skalet på golvet. Det tycker Bessie är bra, hon har ätit flera melonskal den senaste veckan.

Efter lunch kan det vara lagom att gå ut igen, eller ta en tur bort till Tuves morfar. Att bara sitta inne med mamma hela dagarna är inte speciellt givande, lite action får det minsann vara om man ska lära sig nåt. Morfar har en bra låda som Tuve kan använda som rullator, han gillar att köra runt med boxar, dammsugare och möbler som låter sig förflyttas. Kanske dags att köpa den där Lära Gå-vagnen vi pratat om så länge… Större möbler går han längs med, och i veckan kom han på att han kan resa sig rakt upp mot väggen eller skåpen i köket. Skåpen kan man dessutom öppna och stänga och det är förstås kul. Han sitter ofta på huk eller på knä och är så försiktig när han ska sätta sig ner från stående, håller i sig tills rumpan är bara ett par centimeter från golvet. Han är bra på att parera om han är på väg att tappa balansen, det är roligt att se. Inte många dunsar här, inte. Utomhus vill Tuve helst plocka och äta blommor, eller gå runt en tallstubbe vi har på gräsmattan. Om han inte får äta tulpaner kan han nöja sig med maskrosblad.

Efter ännu en tupplur på eftermiddagen brukar pappa Dan komma hem och det är kul, då kan Tuve stå i fönstret och vifta när han är på väg upp för trappan utanför. Vinka och vifta är nya innegrejen. Och att försöka tugga på sladdar när ingen ser, men det brukar inte bli så mycket av den varan.

Vi har vant oss vid att Tuve blir trött och sprallig just när vi ska äta middag vid nio-halv tio (ja, vi önskar att vi kunde är middag mycket tidigare men det är svårt att ändra just den ovanan) men ett par gånger senaste veckan har han slocknat redan vid åtta. Kanske ett trendbrott?

På natten sover Tuve som en liten magnet mot mig. Sina första tre månader ville han bli ammad var fjärde timme på natten men sedan hände något och det blev varannan istället och så har det varit tills ganska nyligen. De senast veckorna har vi haft fler och fler nätter där han legat still och sovit i fem-sex timmar i rad. Varken han eller jag vaknar till helt när det är dags för amning, men det är ändå lite skönt när de långa nätterna infaller. Men vad vet jag, han kanske äter utan att jag märker det. Ofta vaknar jag fram på morgonen och då ligger han inte på samma sida som när vi somnade. Han är en liten kelgris i alla fall, som gärna sover på min arm. Eller ovanpå mig

…varför jag inte skriver så ofta? Dels är det sommar och vi är ute, bor på en lila trasmatta på gräsmattan. Dessutom ges det inte så mycket tid, eftersom Tuve Tornado far runt som just en tornado och jag efter för att fånga innan han brakar för hårt i golvet. Han kryper, reser sig mot allt, klättrar från en möbel till en annan, plockar ut böcker och CD-skivor, klättrar i trappan, möblerar om och rullar runt i största allmänhet. På nätterna kryper han på mig i sömne så jag är lite trött just nu. Varje dag gör han mig förtjust, imponerad, förälskad och lite matt. I förrgår fyllde jag år, i går fick Tuve sin första tand och idag vinkade han för första gången. Snart mat, sedan bums i säng.