Det gror

Luften är annorlunda. Det kom plötsligt en morgon för några dagar sedan, jag kände det redan i köket. Sommaren är slut och luften luktar fuktig jord och är lätt att andas. Ett stråk av oro drar förbi, gammal oro från mörka tonårshöstar. Ångest och gula löv, jag skakar det av mig och tänker bestämt att det hör till det förgångna. Tror jag på det? Ja, faktiskt.

Vi har haft sommarlov och semester. Tältat och haft dåligt trädgårdssamvete. Dan har nog mest haft dåligt renoveringssamvete, men nu har han kommit igång lite lagom till att semestern är över. Jag och Tuve håller på att landa i vår vardag igen, men det är stor skillnad mot innan semestern. Han är tio månader, snart elva, han går och försöker springa. Han är lite ny, mer barn än bebis och vill gärna ut på äventyr och leka. Var vi än är så letar han upp nya kompisar, helst barn, och knatar iväg för att undersöka och lära känna. Han har inte tvekan i kroppen, så länge ingen vuxen främling kommer och inkräktar. Vuxna har lätt för att glömma små barns integritet, det gör mig trött och det gör Tuve just tveksam, osäker.

Vi får väl se om det här inlägget är början på en ny storhetstid eller om det är bloggens dödsryckning. Förmodligen något mycket mer odramatiskt än så; ett mellanting.