Det var nog tredagarsfeber Tuve hade, utslagen har kommit nu. Undrar om jag också fått mig en släng av samma, eller om det är en vanlig, skräpig förkylning. Ajaj, mina öron, och näsan, och nyser gör jag, och feber, skräääp!
Gråsöndag
augusti 24, 2008 vid 12:35 e m (Barn, Familj, Liv, amning)
Gråväder. Tuve har varit krasslig, antagligen på grund av nåt skräp i munnen. Han har tandsprickning och har nog fått in nåt skräp där, med en varbubbla som följd och runt 40 graders feber. Nu är det ett litet sår istället och febern är borta, det var lite läskigt medan det höll på för han var helt utslagen nästan hela fredagen och flämtade på natten när han sov. Jag vet att många säger att det är så praktiskt att kunna amma när barnen är sjuka, och nu har jag verkligen fattat grejen! Tuve knep ihop munnen och ville inte ha vare sig banan, grädde, apelsinjuice eller någonting. Däremot har jag ammat mer än jag gjorde när han var nyfödd, timmar i sträck, även när han sov på dagen. Det var fullständigt omöjligt att lägga ner honom ens för att gå på toa, så jag fick kånka med honom dit också för att undvika olycka i soffan. Nu mår han bra, men är fortfarande lite besvärad och på dåligt humör. Inte helt lätt att vara Tuve de här dagarna. Till råga på allt så vill inte Bessie leka med honom, oavsett hur mycket han knatar efter henne, ropar Bäsch, vinkar och försöker ge henne sin rosa favoritkloss. Hon bara går sin väg, eller så blir han undanlyft av sina elaka föräldrar.
Igår var det också gråväder, då passade vi på att göra äppelpuré, Borsjtj och hacka en massa persilja. Allt för att frysas in.
Dan skramlar på utbyggnaden, Tuve och Bessie sover och jag har börjat snuva.
Höst
augusti 20, 2008 vid 11:08 f m (Barn, Familj, Husligt, Liv, Tycker & tänker)
Luften är annorlunda. Det kom plötsligt en morgon för några dagar sedan, jag kände det redan i köket. Sommaren är slut och luften luktar fuktig jord och är lätt att andas. Ett stråk av oro drar förbi, gammal oro från mörka tonårshöstar. Ångest och gula löv, jag skakar det av mig och tänker bestämt att det hör till det förgångna. Tror jag på det? Ja, faktiskt.
Vi har haft sommarlov och semester. Tältat och haft dåligt trädgårdssamvete. Dan har nog mest haft dåligt renoveringssamvete, men nu har han kommit igång lite lagom till att semestern är över. Jag och Tuve håller på att landa i vår vardag igen, men det är stor skillnad mot innan semestern. Han är tio månader, snart elva, han går och försöker springa. Han är lite ny, mer barn än bebis och vill gärna ut på äventyr och leka. Var vi än är så letar han upp nya kompisar, helst barn, och knatar iväg för att undersöka och lära känna. Han har inte tvekan i kroppen, så länge ingen vuxen främling kommer och inkräktar. Vuxna har lätt för att glömma små barns integritet, det gör mig trött och det gör Tuve just tveksam, osäker.
Vi får väl se om det här inlägget är början på en ny storhetstid eller om det är bloggens dödsryckning. Förmodligen något mycket mer odramatiskt än så; ett mellanting.
