Jag tänker och läser och grubblar och pratar och läser lite till. Knäckfrågan är det naturliga, vad som är bra för oss människor, vår familj, Tuve och hur jag rent praktiskt kan göra livet mer som jag vill. Som jag behöver. Ska jag läsa antropologi och ta med mig familjen ut i världen för att forska bland människor som lever mer ursprungligt? Allt känns på ända, livet vinglar och jag har en lätt känsla av obehag i magen. Jag får aha-upplevelser kring min egen uppväxt, mitt förhållande till Tuve och andra människor, psykologi, kroppen, naturen och en massa annat. Det är De Stora Frågorna som slagit ner i mig som en hök med sina och jag kommer inte undan. Det gör mig trött, glad, arg, fundersam, yr, tacksam, ledsen, förvirrad men också hoppfull.
