Det gror

Jag stod och tittade på almanackan och kom på att just det, idag är Tuve åtta månader.

En vanlig dag med Tuvan början vid sju-åtta på morgonen. Ganska nyligen var det sex-åtta som gällde men de senaste dagarna har jag fått sova till tjugo över åtta och det är sååå skönt! Efter lite amning och gos och bus går vi upp, Tuve går på pottan och sen äter vi frukost. Oftast äter han ostmacka som jag klippt i tärningar, och någon frukt till det. Igår gav jag honom en större bit macka men den kramade han sönder så det föll i golvet i smulor så vi fortsätter med små delar ett tag till.

Efter frukost far Tuve runt på golvet, klättrar och kryper och går längs med möbler och inredning medan jag dricker en kopp te. Vi kanske går ner i källaren och lägger i en tvätt, eller tar en sväng i trädgården och tittar på blommor. Vid tio eller snart därefter brukar ögonen gå i kors på Tuve och då ammar jag lite igen och så sover han i min famn medan jag läser. Om han sover länge, eller om jag har en massa annat att göra, så tar jag på mig selen eller knyter upp det lilla sovande paketet i sjalen och så snarkar han vidare där.

Efter förmiddagsluren är de oftast dags för lunch. Att sitta still i stolen och bli matad är inte Tuvans grej, han vill äta själv så han får en massa plockmat. Ärtor, makaroner, majs, kidneybönor, kokt morot eller given gurka är gott. Medan han fixar med sitt kan man stoppa in en sked mellan varven, om det är någon röra eller så han ska äta till. Efter lunch är det frukt igen och han slukar allt, bara han får göra det själv. Nya favoriterna är melon och kiwi, som han tuggar på tills han inte får av mer. Då låter han lite missnöjd om han vill ha mer, eller så kastar han skalet på golvet. Det tycker Bessie är bra, hon har ätit flera melonskal den senaste veckan.

Efter lunch kan det vara lagom att gå ut igen, eller ta en tur bort till Tuves morfar. Att bara sitta inne med mamma hela dagarna är inte speciellt givande, lite action får det minsann vara om man ska lära sig nåt. Morfar har en bra låda som Tuve kan använda som rullator, han gillar att köra runt med boxar, dammsugare och möbler som låter sig förflyttas. Kanske dags att köpa den där Lära Gå-vagnen vi pratat om så länge… Större möbler går han längs med, och i veckan kom han på att han kan resa sig rakt upp mot väggen eller skåpen i köket. Skåpen kan man dessutom öppna och stänga och det är förstås kul. Han sitter ofta på huk eller på knä och är så försiktig när han ska sätta sig ner från stående, håller i sig tills rumpan är bara ett par centimeter från golvet. Han är bra på att parera om han är på väg att tappa balansen, det är roligt att se. Inte många dunsar här, inte. Utomhus vill Tuve helst plocka och äta blommor, eller gå runt en tallstubbe vi har på gräsmattan. Om han inte får äta tulpaner kan han nöja sig med maskrosblad.

Efter ännu en tupplur på eftermiddagen brukar pappa Dan komma hem och det är kul, då kan Tuve stå i fönstret och vifta när han är på väg upp för trappan utanför. Vinka och vifta är nya innegrejen. Och att försöka tugga på sladdar när ingen ser, men det brukar inte bli så mycket av den varan.

Vi har vant oss vid att Tuve blir trött och sprallig just när vi ska äta middag vid nio-halv tio (ja, vi önskar att vi kunde är middag mycket tidigare men det är svårt att ändra just den ovanan) men ett par gånger senaste veckan har han slocknat redan vid åtta. Kanske ett trendbrott?

På natten sover Tuve som en liten magnet mot mig. Sina första tre månader ville han bli ammad var fjärde timme på natten men sedan hände något och det blev varannan istället och så har det varit tills ganska nyligen. De senast veckorna har vi haft fler och fler nätter där han legat still och sovit i fem-sex timmar i rad. Varken han eller jag vaknar till helt när det är dags för amning, men det är ändå lite skönt när de långa nätterna infaller. Men vad vet jag, han kanske äter utan att jag märker det. Ofta vaknar jag fram på morgonen och då ligger han inte på samma sida som när vi somnade. Han är en liten kelgris i alla fall, som gärna sover på min arm. Eller ovanpå mig

…varför jag inte skriver så ofta? Dels är det sommar och vi är ute, bor på en lila trasmatta på gräsmattan. Dessutom ges det inte så mycket tid, eftersom Tuve Tornado far runt som just en tornado och jag efter för att fånga innan han brakar för hårt i golvet. Han kryper, reser sig mot allt, klättrar från en möbel till en annan, plockar ut böcker och CD-skivor, klättrar i trappan, möblerar om och rullar runt i största allmänhet. På nätterna kryper han på mig i sömne så jag är lite trött just nu. Varje dag gör han mig förtjust, imponerad, förälskad och lite matt. I förrgår fyllde jag år, i går fick Tuve sin första tand och idag vinkade han för första gången. Snart mat, sedan bums i säng.

…att vi bodde fler tillsammans, att jag var mer produktiv, att jag hann med att ta hand om mitt hår nu när det har blivit så långt, att jag kunde erbjuda Tuve ett lite mer naturligt liv med fler människor och mer action. Och så önskar jag att Stieg Larsson fortfarande levde så att han kunde skriva fler böcker.

Ja, han har att göra, den här Tuve. Han kan hålla sig sysselsatt med att undersöka saker långa stunder och tycker om när det händer nåt. Är det för tråkigt blir han frustrerad och protesterar, då hjälper det bäst att gå omkring och vara aktiv, bäst är fortfarande att gå ut. Idag klippte jag gräset med honom i sele på ryggen, vilket lugnade ner honom när han satt inne och var uttråkad och full av mer energi än han själv kunde göra av med. Inomhus reser han sig mot allt han når och sen blir han så besviken över att han inte kan gå eller stå själv utan stöd. Ganska ofta ställer han sig mitt på golvet på händer och fötter och försöker resa sig, och börjar nästan gråta när det inte går. Något han däremot har listat ut, är hur man tar sig ner från soffan med fötterna först, det ser hur kul ut som helst. Han är extremt målmedveten när han har något för ögonen och då går det verkligen undan. Gäller att hänga med, med andra ord. Och inte lämnar livet mycket tid över för att blogga…

Gaaah! Tuve lärde sig kråla fram över golvet förra helgen och sen dess har jag haft att göra. Helst letar han upp skor, sladdar, små trådar, sopborsten och blöjhinken och sen försöker han äta upp allt det. När han sover läser jag Kontinuumbegreppet. Det borde alla göra, istället för att sitta här och läsa när jag ändå inte hinner skriva. Gladast är Tuve utomhus, där är han lugn och undersöker. Inne finns inte så mycket mer att titta på så här verkar han mest lite frustrerad och uttråkad. Bra för mig, för jag kommer ut, om än lite motvilligt. Dessutom har jag tagit av mig strumporna.

Dan är på väg till Knislinge för att hämta en pizza. Det är helg och vi har inga planer, det är skönt. På tisdag ska jag och Tuve till Lund och gå på studievägledning, tycker det är dags för universitetet nu, han är ju ändå ett halvår. Dags att komma igång med något, jag orkar inte sitta här hemma och vara ensam, vi behöver lite mer socialt liv och sammanhang både jag och sonen. Vi får se vad det kan bli och hur, allting är ett litet äventyr nu när man har Tuvan med sig.

Här finns en ny bild på min lilla stjärna. Han är mild till sinnet och intensiv i sättet. Klättrar på allt, vill resa sig, försöker krypa, står och vaggar på alla fyra och ibland kommer han upp på händer och fötter. Finns det något att ta tag i på rätt höjd så drar han sig upp till stående, så liten han är. Han stöder ganska bra på benen när man håller honom i händerna och häromdagen fattade han plötsligt hur man flyttar fötterna så nu vill han knata omkring och öva sig på att gå. Han har varit ute och känt på det solvarma gräset och luddet på hans huvud har förvandlats till hår. Han äter allt man stoppar i munnen på honom, men blir mest ammad. Han får pilla med små bitar macka till frukost, lite lunch mitt på dagen och däröver får han ibland något att smaska på om han är vaken när vi äter middag eller fikar. Han är en liten älskling.

Jag tänker och läser och grubblar och pratar och läser lite till. Knäckfrågan är det naturliga, vad som är bra för oss människor, vår familj, Tuve och hur jag rent praktiskt kan göra livet mer som jag vill. Som jag behöver. Ska jag läsa antropologi och ta med mig familjen ut i världen för att forska bland människor som lever mer ursprungligt? Allt känns på ända, livet vinglar och jag har en lätt känsla av obehag i magen. Jag får aha-upplevelser kring min egen uppväxt, mitt förhållande till Tuve och andra människor, psykologi, kroppen, naturen och en massa annat. Det är De Stora Frågorna som slagit ner i mig som en hök med sina och jag kommer inte undan. Det gör mig trött, glad, arg, fundersam, yr, tacksam, ledsen, förvirrad men också hoppfull.

Oj, nu gick det en stund igen. Vi har varit i stan och fikat med Tuves kompisar en del, och nu i helgen var vi på tur hela lilla familjen. I lördags hälsade vi på fina Ellen med familj, bytt lite prylar och så lekte Tuve och Sirius lite. Natten tillbringade vi på pensionat i Teckomatorp och på söndagen irrade vi runt och hamnade i Lund. Där kollade vi in växthuset i Botaniska trädgården och fikade lite snabbt med Dans kusin. Idag har vi varit på BVC och om en liten, liten stund ska vi in till stan och träffa Edvin och Ester, fika lite till och sedan är det dags för babysim. I morgon fyller Tuve ett halvår, wow!

Jag har rensat lite bland mina frön och undrar om någon vill få och plantera:

Studentnejlika *

Jacobs stege/Blågull *

Akleja *

Solrosor, blandade sorter *

Ringblomma, en gammal sort med inte så många varv kronblad *

Sojabönor, inte GMO

Höstmorot

Sommarmorot

Ruccola

Plocksallat

Rädisa

Röd basilika

Kruspersilja

Purjolök

Svartrot *

En del av påsarna har gått ut, men de flesta frön gror ju ändå. Först till kvarn får först mala frön.

* frön som jag plockat själv, i vår trädgård eller någon annan stans där jag råkat passera